madelenbergstrom

Grubblande är del av mig har jag kommit på. Jag tänker på allt, och då menar jag verkligen allt. Till o med saker som inte angår mig. Jag tänker på saker som har varit och saker som kanske kommer att hända. Olika händelser jag drömmer om, kan komma att skrämma mig i verkligheten fast jag innerst inne vet att de aldrig kommer (hoppas på) att hända. Ibland kan jag bara ta mina tankar och sitta där , i min värld, bland tankar och funderingar i timmar.

Jag har en viss tendens att oroa mig i onödan.. Om jag tex ringer Peter efter jobbet och han inte svarar så kan tanken på "trafikolycka" komma upp i huvudet. Sinnessjukt jag vet men man kan inte styra sina tankar(?). Jag kan alltså ringa en person i mitt liv tills dess att personens, i fråga, mobil dör!
Jag vet inte varför detta oroande är eller vad som har gjort att jag har blivit sån men de stör mig och folk i min omgivning.

Det kan tyckas att jag behöver någon att prata med men de känns samtidigt så "för personligt" att prata med en psykolog eller liknande, för de finns grejer jag tänker på som ska hållas inom familjen, även fast jag vet att de har tystnadsplikt.
Mamma vet jag att jag kan prata med, fast de känns som jag belastar henne med mer problem än vad hon behöver och P lyssnar nog inte så som jag vill att han ska lyssna utan tycker nog mer att jag är löjlig och "för omtänksam" för mitt eget bästa.
Allt detta har kommit att förstöra min sömn. Jag kan alltså, ha så mycket i mitt lilla huvud, att jag inte kan sova. Kan ligga i timmar och bara tänka på allt medan P ligger och snarkar bredvid.

Jag kan ärligt säga att jag inte kommer ihåg senast jag sov en hel natt utan att vakna en ända gång. Sömnproblem utan dess like alltså ;)

Nä nu ska jag sova!
Godnatt <3