madelenbergstrom

Detta var ju ett tag sen, men de har hänt en del sen sist jag skrev här.

 

Jag är gravid i 6 månaden. Vi väntar en pojke :) Vi är så lyckliga på just den fronten.

Eller ja, vi är lyckliga överlag, men jag har lite att skriva av mig om. Inte om mitt o Ps förhållande utan ett jag borde ha med min "pappa".

 

Allt började egentligen redan när jag var liten. Mamma o B (min "Pappa") skildes redan när jag var 1,5 år, så jag har inga minnen av dom tillsammans. B var aldrig närvarande i början, vad jag kommer ihåg. När jag var ca 5 år flyttade han från Göteborg, till Hässleholm i Skåne för att jobba. Då sågs vi bara på lov eller högtider, såsom jul, födelsedagar osv. Jag har alltid haft stor respekt för äldre, men samtidigt altid stått upp för mina åsikter och vad jag tycker är rätt och fel. Min "pappa" har många gånger försökt ändra på detta om mig, men aldrig lyckats. Till skillnad från min syster J. Hon är sjuk och har en utvecklingstörning, borderline och adhd. Hon har alltid vänt kappan efter vinden och de är de flesta, i vår släkt, vana vid, medan min "pappa" aldrig har accepterat hennes sjukdomar och att hon är speciell. Hon har alltid sagt, vad hon tror människor, i hennes omgivning, vill höra och de har räddat henne många gånger och hon har glidit runt på sina sjukdomar. Medan jag och min halvbror fick skiten för de mesta fast vi inte ens var i närheten just då. Det gjorde att, när vi blev äldre, att vi inte ville åka till Skåne utan vara hemma med våra kompisar. Tyvärr hade vi inte mycket att säga till om men de gjorde ju att vi tog avstånd från B.

 

Idag, den 14 november 2016, är de  10 år sen jag flyttade ner till Skåne. Då flyttade jag från mamma, som var i ett destruktivt förhållande, till B, för att jag tröttnade på livet jag hade i herrljunga. I början var väl allt bra. Jag var mycket själv då jag bara kände min pappa o min syster, som hade flyttat ner ett par år innan mig. Började såsmåningom i skolan och fick fler vänner, och rätt snabbt träffade jag min dåvarande pojkvän S. Det blev till slut att ja i princip levde hos S för jag inte ville vara hemma då, B, alltid valt sina kärleksförhållanden, framför oss barn, så han tyckte mest jag var i vägen. Men vi hade dagar där bara han o jag umgicks och de var hur mysigt som helst, då vi aldrig hade haft chansen till de innan.

 

Han tappade mer o mer kontakten med sin familj i Göteborg, alltså sin mamma, pappa och syster. Varför har jag aldrig fått reda på, så de kan jag inte yttra mig om. När farfar gick bort för snart 3 år sen, kom han till begravningen 45 min sen (!!) och ostryken skjorta och skäggig. Jag skämdes, för han såg ut som han var hemlös. Han satte sig mellan farmor och min faster och tröstade dom som om ingenting hade hänt. Då hade de ändå inte pratat på 10-15 år. Är de bara jag som tycker de är falskt och konstigt?

 

Samma år, fast i juli, valde jag att göra abort. Jag var 5 veckor gången, när aborten ägde rum och han fanns där som stöd och var med när P inte kunde vara med, vilket jag verkligen uppskattade. Det var en jobbig period i och med att barn alltid varit en dröm för mig, men de kändes fel, för oss, att behålla ett barn när jag inte hade en fast inkomst.

 

I oktober samma år, bröt min farmor, sin lårbenshals. De blir mitt uppdrag att ringa B och informera honom.

Sagt och gjort. Jag ringde och berättade var hon låg och bad honom att ringa henne, de skuulle gjort hennes liv att bara höra ett "hej" från honom. Hans svar var "jaha, de va ju tråkigt att höra". Jag bad återigen att han iaf kunde försöka få tag i henne. Hans svar "varför skulle jag ringa, hon ringer aldrig mig."

Då blev jag trött på hans nonchalans mot sin egen mamma och sa att de faktiskt inte handlar om honom, utan hans 80 åriga mamma som ligger med brutet ben, på sjukhus. Då vände han aborten emot mig och sen dess har vi inte pratat.

 

Detta är, som sagt, 3 år sen och sen jag plussade, jag haft i tankarna, att han kanske skulle bli glad för min skull, då han alltid har vetat att jag vll ha barn. Långt om länge, så frågade jag min bästa vän och mamma, vad hon tyckte jag skulle göra. Hon tyckte jag skulle välja själv, men ändå tvekade jag. Jag var så rädd att bli besviken igen, att han inte skulle bli glad för vår skull. Jag funderade länge på , om jag skulle, ringa eller låta bli, men de blev till slut att jag kollade upp numret till han, men de var fel nummer. Kollade upp om hans fru fanns med och de gjorde hon så jag kontaktade henne i hopp om att hon skulle ha lite förståelse, vilket hon hade så jag fick hans telefonnummer och tänkte direkt, att det är lika bra jag ringer med en gång annars kommer jag fega ut. Jag har aldrig vart så nervös som när signalerna gick fram. Han svarade och jag presenterade mig och frågade hur det var osv. Sen sa jag att jag bara ville berätta att jag gravid och att de är en pojke. Det var mitt största misstag i livet. Jag ångrar mig så jävla mycket. Hans nonchalanta röst ekar i mitt huvud, fast allt jag ville ha var ett "grattis".

Han ringde ett par gånger till efter de och frågade varför jag helt plötsligt bara hörde av mig, och han köpte det inte alls när jag sa att jag bara ville att han skulle veta. Sen började anklagelserna att allt som har hänt mellan han och min familj, var mitt fel. Fast jag inte ens vet anledningen till att de inte har någon kontakt idag.

Jag kände på mig att även om jag ville försöka ha en relation till honom igen, så skulle de aldrig fungera. Vår relation och hans relation till sin mamma och syster, är för skadade för att de ens skulle kunna fungera.

Vi kom överens om de också, de funkar inte.

 

Sen efter ca 1 vecka så hade jag ett missat samtal från honom. Jag  satt på ett möte, så jag skickade ett sms och frågade vad han ville. Det tog 2 dagar innan han svarade såhär: "Ringde för att säga att du inte längre existerar i mitt liv. Vill inte under några som helst omständigheter ha med dig att göra längre. Har du aldrig tänkt på att jag kanske inte vill prata med dig. Du tog min mors parti utan att höra min version. Du har ingen aning varför det är som det är mellan henne, min syster och mig. Du ljuger om att du inte har sagt till Jennifer att hon inte får ha kontakt med mig. Och jag har aldrig tyckt om den som du bor ihop med. Det blir jämnt bråk när vi pratar med varandra för att du alltid vill styra och ställa över mig. Du har tagit avstånd från mig i över två år, och nu vill du helt plötsligt ha kontakt igen. Men det vill inte jag. För det har varit lungt och skönt att slippa höra från dig så fort det har gått något emot dig. Det jag menar, är att du inte ska höra av dig på något sätt."

 

Detta blev mitt svar:

"De va inga direkta nyheter då ingen annan, än du, existerar i ditt liv. Du är så egoistisk att du tror på allt folk säger, men du fattar inte att de säger de tror att du vill höra, till skillnad från mig! Men jag kan inte få dig att tro nåt du inte vill tro på. Jag är tydligen inte den ända som bara tar den enas parti. Det gör även du.

De ända jag ville ha från dig va ett grattis, men frågar min son om dig så kommer jag säga att jag aldrig har haft en pappa, han dog för mig när jag va liten. För de är vad du är för mig. Död.

Du säger att jag har aldrig hör av mig eller att din familj, aldrig hör av sig. De funkar i bägge riktningar om du inte har fattat de. Allt kretsar inte runt dig."

Så ja, att ha en relation med en psyksjuk mäniska och som är så egocentrisk, kommer aldrig att gå. Sen att hans fru satt och sa vad han skulle säga, i bakgrunden, bevisar bara vilken jävla pussy han är.