madelenbergstrom

Det finns så mycket jag vill säga. Jag vill känna känslan av att jag fått säga allt jag håller inom mig. Jag vet att jag en dag kommer explodera av allt jag känner och den dagen kommer närmare hela tiden.

Det finns så mycket ni inte vet eller ska veta, men jag har ingen annanstans att säga de. Jag behöver bli av med allt, känna mig lättad av att allt jobbigt försvinner. Hur ska jag lyckas med detta om jag inte ens har någon jag kan prata med. Jag behöver någon som vet exakt hur de känns, en som faktiskt förstår, en som har gått igenom de själv och en som inte byter samtalsämne så fort jag drar upp ämnet.

 

Jag har "vänner" som säger att de finns där om de skulle vara något, men ingen hör av sig längre. Jag sitter hemma och är ensam och väntar på att P ska komma hem från jobbet. Jag blev ju arbetslös i måndags igen av ekonomiska skäl, så där har vi en ska till som kommer dra ner mig ännu mer.

 

P vill inte heller prata om de, då de är så han bearbetar de, och jag vill inte belasta han med alla mina känslor.

 

Tro inte att detta är de enda jobbiga jag har fått ta mig igenom själv.. Och jag vill inte att ni ska ha sympati eller nåt, för jag vet hur jag själv fungerar - jag behöver tid. Tid till att bearbeta saker och ting, på mitt sätt men då måste jag får ut allt för det funkar inte att bara skaka av sig de och tro att allt över. Det funkar inte så, jag måste få avreagera mig och ta de i min takt.

 

För några år sen fick jag ångest. Jag kunde börja gråta av minsta lilla. Jag kommer fortfarande ihåg när min ena syster sa nåt till mig men en kaxig attityd och jag bara började stört gråta, utan att själv veta varför. En annan gång var hela familjen på en av stans kinaresturanger med farmor & farfar och farmor sa nåt och jag bara började gråta.. Hon hade aldrig riktigt förstått hur sjuk jag var då, men sen dess har hon varit mer försiktig med vad hon har sagt och hon har, i efterhand, berättat att hon blev chockad över hur illa jag mådde då. Pappa tvingade med mig till en psykolog och jag kan erkänna att jag inte trodde på sånt innan jag mötte psykologen. Jag berättade om min barndom och allt annat jag har fått gå igenom och hon lärde mig hur jag ska hantera min ångest. Nu är de några år sen jag var hos henne, men jag kommer fortfarande ihåg hur jag ska göra för att hantera min känslor och jag vet att jag måste vara ensam när jag känner att ångesten eller jobbiga känslor kommer. Ibland brukar jag lyssna på musik bara för att jag många gånger kan relatera till texterna.

 

Nu känner jag mig inte överfylld av känslor längre.

Puss & Kram