madelenbergstrom

Idag är en dag som började bra men är nu fylld av ångest och jag känner bara för att krypa ner under täcket och försvinna. Jag har så mycket och så många som gör mitt liv värt att leva, men på något sätt är jag expert på att putta undan allt de positiva och dra fram de lilla negativa istället. Jag är, tyvärr, en av de som ser de negativa innan de positiva.

 

I större delen av mitt liv har jag hört att allt dumt som sker är mitt fel. Jag har alltid, whatever it is, fel. No matter what it is. Jag är inte rädd för att gråta, tvärtom. Dock skulle jag inte sitta mitt inne i stan och storböla, men jag är inte rädd att visa mina känslor, vilket inte alla kan hantera.

Jag bedöms oftast som svag, omogen och löjlig när jag försöker hantera min ångest. De flesta som dömmer mig vet inte ens varför jag har ångest.

 

Det är inte ofta jag har såna här dagar - längre. Innan kunde de vara 5-6 dagar i veckan där jag bara låg och grät av ingen som helst anledning. Givetvis har jag fått tabletter mot min ångest och gått hos en psykolog, vilket faktiskt har hjälpt. Jag måste erkänna att jag var väldigt emot psykologer och liknande innan min pappa lurade dit mig och hon faktiskt fick mig att känna mig bättre än jag gjorde innan jag kom dit.Hon har lärt mig hur jag ska göra för att "bota" ångesten, vilket jag är otroligt tacksam för.

 

Nu är de säkert 4 år sen jag var hos henne sist och jag har inte alls känt mig i behov av att träffa henne mer än 2-3 gånger men då har hon varit fullbokad flera månader framåt så då har de inte blivit av bara.

 

Nu känns allt bättre när jag har fått avreagera mig här.

 

Och var inte rädda att fråga mig om ni undrar något.

Jag svarar mer än gärna på era frågor!

 

Puss ♥