madelenbergstrom

Har under ett par dagar nu, haft rätt mycket tankar om livet. Ibland känns de dom om de är ett spel, typ simsspel och andra dagar vill man bara stänga av spelet och bara vara.

Min mormor som gick bort i februari i år, har alltid varit en stor del av mitt liv och hon var alltid en man kunde ringa till bara för att prata och fråga om råd om man va sjuk osv. och de jobbiagste, för mig, är inte få höra hennes röst igen. Jag hann aldrig få ett riktigt avslut med henne, då hon bodde utanför Göteborg och jag i Kristianstad i skåne. Sista gången jag såg henne var 17 juli 2011 och hon gick bort 3 feburari 2012. Jag vet att hon har de bra nu och jag vet om att hon slipper ha ont, men de sårar ändå och det kommer de väl alltid att göra.

 

Det är helt sjukt hur mycket man kan sakna någon. Hon har ju ändå varit en såpass stor del av våra liv för så länge att hon alltid skulle finnas där. Man tog, på nåt sätt, det för givet fast man vet att vi alla ska den vägen vandra.

Jag har sagt detta innan och jag kommer säkert säga de igen.. Jag önskar att himlen hade en telefon, då hade jag ringt varje dag. kosta vad de kosta vill.

Jag känner mig så... tom. Saknaden kommer alltid finnas där och ena dagen är vi här helt ovetandes om vi får se morgondagen. Vad som helst kan hända inom loppet av 1 sekund och bara det är otroligt läskigt.

 

Tankarna bara flyter omkring men jag får inte riktigt grepp om dem. Det är så mycket jag vill skriva, men jag vet inte vart jag ska börja.

Jag har ett bra liv, jag är nöjd. Jag har en sambo som förgyller min vardag, som älskar mig precis som jag är, jag har en mamma som alltid finns till hands som älskar mig villkorslöst och syskon som gör mitt liv så mycket bättre.

Men jag vill ändå nåt mer.

 

Jag har ju sjungt i större delen av mitt liv, och har alltid älskat det men de senaste åren har de försvunnit. Jag saknar de, de va ju så jag fick ut mina känslor innan. Min sambo har aldrig hört mig sjunga ordentligt, bara till någon bra låt när vi åker bil någonstans, men jag vet att jag kan men jag vågar inte. Rädd för att misslyckas. Men jag vill våga ta chansen igen, jag vill få ut mina känslor genom sången. Jag sjunger mycket till låtar när jag är ensam hemma och när jag cyklar någonstans (sjunger ju inte högt när jag cyklar). jag sjöng i skolkören när jag gick i mellanstadiet men efter de slutade jag, jag vet inte varför.

Funderar på om jag ska börja igen. Finns ju faktiskt folk som tycker jag kan sjunga, och de har verkligen hört mig ta tonerna oxå.  Får helt enkelt börja här hemma och ta de step by step tills jag är redo att sjunga inför min sambo.

 

Nu har jag delat med mig av dagens tankar och känslor.

xoxo