madelenbergstrom

Har så mycket tankar nu för tiden. Om allt egetligen. Jag och Peter bråkar om småsaker som får mig att tänka på hur mycket kärlek står ut med. Jag älskar Peter mer än livet, men ibland känns allt så.... fel men samtidigt så rätt. De är sjukt. Kärlek kan verkligen vara både negativt och positivt och om jag tänker efter så är allt mer eller mindre desamma.

Alla par bråkar, syskon bråkar, vuxna, barn.. Ja alla! De är en del av livet men jag vet att man inte ska behöva må dåligt efter ett bråk om ingenting men jag kan inte hjälpa att jag alltid får dåligt samvete och börjar störtböla. Jag hatar att bråka med Peter eller människor överlag, för jag alltid mår piss efteråt.

Hur mycket ska man behöva stå ut med?!

 

Jag  menar absolut inte att allt är fel mellan oss, tvärtom!

Vi har inte bråkat på 1 vecka och de är länge för oss. Jag tror man måste bråka med varann ibland för att sedan få ett stadigare förhållande. Så är de med alla relationer. Eller?

 

Jag vet inte vart jag vill komma eller ha sagt med detta men jag vill iaf tillägga att de är tillåtet att bråka.

Man ska, utan att skämmas, få stå upp för sig själv och vad man tror på.

 

Jag har alltid varit den tysta, blyga men på senaste år har jag istället blivit ärlig och nu vågar jag stå för jag tror på.

Till en viss del, för de finns folk i min omgivning som, tyvärr, hellre tycker ner en istället för att inse att folk faktiskt har olika åsikter, Man kan inte alltid tycka eller tänka lika. Hur hade världen sett ut då?

 

Jag har alltid fått höra hur misslyckad jag är, hur liten jag är i maten fast jag själv tycker att man inte ska äta mer än man orkar. Jag orkar inte med negativa människor, då jag är väldigt svag i mig själv och faktiskt tar åt mig av vad folk säger till mig. Jag får ångest och de kan sluta med att jag ligger och gråter för att jag hatar att känna mig misslyckad och oönskad. Jag vet att jag har människor som älskar mig och jag får alltid höra nåt bra om mig själv varje dag, men jag har slutat ta åt mig av de för de negativa biter hårdare än de positiva och jag vet inte hur jag ska göra för att få mig själv att vända på de för så fort jag få höra nåt positivt om mig, så skrattar jag bort de och "kastar de över axeln" medan de negativa borrar sig in i kroppen och stannar där i flera dagar.

 

Mamma har alltid varit en otroligt viktig del av mitt liv och hon finns alltid där när de är nåt. Det finns så många saker vi har gemensamt och vi har samma humor. Tyvärr träffas vi inte så ofta som innan, då jag bor i Kristianstad och hon i Borås. Men vi pratar varje dag och de finns inget som kan skilja oss åt. Vi är bästa  vänner och pratar flera gånger om dagen, varje dag. Hon är min ängel, bästa vän och min förebild. Tack för att du alltid finns vid min sida! Älskar dig mer än de finns stjärnor på himlen ♥