madelenbergstrom

Jag kan inte hjälpa att jag ibland tänker på alla negativa saker. Jag kan inte hjälpa att mina tankar styr iväg mot sånt som gör mig arg och ledsen. Det är OK att vara ledsen och jag är inte den som skäms när jag är det. Många säger att vuxna männsikor ska låsa in sina känslor, för det är bara barn som gråter osv.

Innan var jag också sån. Jag grät aldrig och brydde mig inte om någon, inte ens mig själv, men det var också så min ångest började.. Jag log mot alla fast jag var ett vrak inuti. Mina blåmärken jag fick, döljde jag alltid med tröjor/byxor eller så sa att jag hade ramlat fast det inte alls var så. Jag ville skydda mina syskon, jag tog hellre stryk än att se de lida.. Jag satte alltid mig själv sist fast det inte alls har verkat så om man ser på hur jag var innan. Jag bearbetade aldrig det jag fick gå igenom utan jag låtsades som ingenting. Mobbningen i skolan är också en av de saker som påverkade min ångest. Jag hade ingen jag kunde prata med och umgicks med de personer som i skolan, mobbade mig. Låter helt sjukt och än idag kan jag inte förstå hur jag tänkte då, men jag hade inga andra och jag ville inte vara hemma eller ensam.

Idag låter jag tårarna rinna när jag känner att jag behöver gråta. Alla har känslor, vare sig man vill eller inte.
Många tycker jag är löjlig när jag gråter, för jag är 24 år och gråter ibland som ett litet barn, men det är också så jag bearbetar min ångest och allt jag har inom mig.

Detta kanske inte är sånt ni vill läsa men jag skriver inte heller för er skull, utan för min skull.