Deppdag
Jag varnar er nu. Detta kan bli ett inlägg som blir gnälligt och negativt, men jag behöver få ut mina känslor och jag vet inte vem jag ska prata med för jag vill inte verka jobbig och töntig, även om jag är det.
Jag har en klump i magen. Jag vill känna hur tårarna rinner längst mina kinder och jag vill hyperventilera så jag nästan inte kan andas. Jag vill känna Peters armar runt mig när jag gråter, jag vill känna hur han torkar bort dom fast han inte förstår varför jag är ledsen. För detta går inte att förstå. Ångesten blir som en bomb, som bara växer ju längre tiden går och till slut exploderar den! Jag behöver en vän, som jag kan prata med. De behöver inte ha gått igenom samma saker eller förstå men att finnas där, är det som räknas. 
Kommentarer
Trackback
