Novell del 3
Tankarna flyger iväg och många frågor poppar upp i huvudet. Vad ska jag säga på sjukhuset? Sanningen eller ska jag ljuga ihop något? Om jag berättar sanningen, kommer Tobias bli gripen då? Ska jag verkligen lämna den man jag älskar? Vågar jag göra det? Kommer han i så fall hämnas eller kommer han låta mig vara? Frågorna är många och jag hade velat veta alla svaren men jag vet att jag inte kommer få de svar jag vill ha. Vi får sitta på akuten i ca 4 timmar innan vi får hjälp. Sköterskan som tog emot mig var supersnäll och bara genom att se på mig så insåg hon vad jag hade råkat ut för.
Hon undersöker mig på hela kroppen och käken. Hon antecknar lite på sin dator innan hon säger: - Din käke är bruten på tre ställen. Du måste röntgas och så innan du kan få den att läka. Jag hoppas även du inser här att jag har tystnadsplikt och även en plikt som säger att jag måste anmäla detta till polisen. Jag tackar henne och hon går ut från rummet. Efter en stund kommer hon igen. Denna gång ber hon mig och mamma följa med till en annan våning. Mamma håller min hand hela tiden. Det känns bra att ha henne där. Jag röntgas och de pysslar om mig. Jag får instruktioner om min käke och hur jag ska få den att läka som bäst. När vi kommer ut i korridoren, möts vi av två poliser.
- Hej Mikaela, jag heter Göran Andersson och detta är min kollega Markus Olofsson.. Vi skulle vilja prata med dig, går det bra? Frågar den ena polisen. Jag nickar tills svars och drar med mig mamma. Jag tänker inte gå igenom detta utan henne. Efter nästan en timme är vi klara med vårt samtal och jag har bestämt mig för att anmäla honom. Jag ska lämna den jag älskar, det kommer bli tufft men det måste göras! Det är det ända rätta!
Jag vet att det finns hjälp att få, även om det kommer bli det tuffaste jag någonsin kommer få uppleva, men samtidigt måste jag visa att det inte funkar att behandla en människa på det sättet. Mamma och jag åker tillbaka till lägenheten och packar ner det nödvändigaste i en stor bag. Jag tänker inte vara kvar här, det är för otryggt. Åker hem till mina föräldrar och stannar där ett tag och jag hoppas innerst inne att han lämnar mig ifred. Min mobil piper till och jag märker nu att jag har fått ett antal sms, både från mina kompisar och hans. Alla tycks stå bakom mig men vem har han kvar då? Okej, detta är ju helt hans egna fel så jag tänker inte ta skiten för det här! När vi kommer hem till mina föräldrar, välkomnas vi av hela min familj. Jag kramar om alla, säger godnatt och går upp till mitt rum för att packa upp och sova.
Nästa morgon vaknar jag av min sms signal. Jag tar upp telefonen och ser att jag har fått nästan 70 sms samt 40 missade samtal. Allt är inte från Tobias utan de är även en del vänner som har hört av sig. Jag raderar allt från Tobias och skickar svar till mina vänner, så de vet att jag lever. Jag går ner till köket där mamma och resten av familjen är. Alla tystnar när jag kommer in i köket, de tittar på mig och mamma o mina systrar börjar gråta. Jag känner även att mina tårar är på väg men jag vill inte så jag biter ihop så länge som möjligt, men de går inte till slut. Tårarna forsar nerför mina kinder och jag kan knappt andas. Vi behöver bara titta på varann för att veta vad de andra tänker. Dagen går och jag hör min ringsignal mest hela tiden, men ignorerar den.
