Tankar
Först vill jag bara säga att detta inlägg är precis mina känslor & tankar! Jag skriver de inte här för att få empati eller liknande utan för att jag faktiskt startade denna bloggen just pga att jag ibland har en stund som denna, då jag behöver skriva av mig.
Varför säger man saker man egentligen inte menar, utan säger de "bara för att"?
Varför vandrar tankarna oftast iväg till de negativa?
Varför gör man saker man vet man kommer ångra efteråt?
På senaste tiden har jag blivit mer ärlig. Både mot mig själv & mot andra. Vet att de kanske alltid är så bra, men de sägs ju att det är ärligheten som varar längst. Jag kan ju inte påstå att jag inte tänker på de som hände för snart 2 veckor sedan. Det är de första jag tänker på när jag vaknar & det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag har även drömt om en av dom, några gånger sen dess & jag måste medge att jag kunnat vara utan det! men denna gången var de dom/den som gick för långt! Vet inte om h*n fattar varför, men just nu kan jag inte bry mig mindre! Jag har alltid varit den som har sagt förlåt, ibland helt utan anledning & det är väl knappast så det ska vara?!
Dem senaste åren har jag blivit mer känslosam. Visst kan de vara både negativt som positivt, men de är genom att gråta (& prata med mina nära) som jag faktiskt bearbetar de jag gått igenom. Mina nära har många gånger inte vetat hur de ska hantera situationen om jag får t.ex en ångestattack men med tiden har dem blivit bättre och de hjälper både dom och mig.
Ibland kan jag, som alla andra, ha en dålig dag/period. Det är ju inte mer än normalt? Man kan ju inte alltid ha ett leende på läpparna och alltid ha positiva tankar. Inte ens världens gladaste människa (om de nu finns en sådan) kan alltid vara glad o på topp?!
Peter är den som står mig närmast - efter mamma, och jag älskar honom, varje liten del! ♥
Men ibland känner jag att jag inte förtjänar honom. Han jobbar ju röven av sig och gör allt, verkligen allt för att vi ska ha de så bra som möjligt. Det är jag verkligen tacksam för, men jag hatar att det ska vara så sjukt svårt att få ett jobb! Jag vet att jag vill vara med Peter, men någon gång kommer han tröttna på att alltid betala allt, vilket jag absolut kommer förstå. Jag är INGENTING utan honom. Jag blir lätt ledsen och sårad för saker han säger ibland, men de som sårar mest är att jag aldrig har fått chansen att visa att jag oxå kan vara bra på något. Varken för honom eller någon annan. Alla tycks bara tro att jag tar han för givet. Det gör jag absolut inte! ALDRIG!! Jag älskar honom mer än jag älskar livet! Det må låta sjukt men de är sant!
Jag blir lätt ledsen för småsaker, speciellt när jag inte mår bra inombords & det är nog det som gör honom mest arg av allt.
Antar att jag borde säga detta till honom men de får bli en annan gång. Borde nog sova nu, men som vanligt när mina tankar flödar iväg så lär de ta ett tag... Godnatt iaf! ♥ 
(Bilden har ingenting med Peter att göra!!!)
